Minnesmarsch för Armfeldts karoliner

 

I somras fick jag frågan om jag ville gå med en minnesmarsch för karolinernas återtåg. Precis på dagen 300 år efter tragedin ska vi gå, säger Pelle som är initiativtagare när han ringer.  -Du menar att vi ska gå över fjället mitt i Januari? Det är den kallaste och mörkaste tiden på året. Ingen här går ut då men du tycker vi ska gå 2 mil per dag på skidor?

– Ja, svarar han. Jag ska samla en grupp från det militära, vi ska gå det i privat regi- som en hyllning till de som vart kvar på fjället då och det vore kul om nån vill dokumentera det hela och hjälpa till från lokalt håll.

Intresset växer och visst vore det roligt att gå samma sträcka som farfar gick en gång i tiden. Vi pratar färdvägar och utrustning. Minimera tiden på utsatta fjäll och söka skydd i den lägre terrängen blir planen. Att använda oss av modern säkerhetsutrustning som vindsäckar, spadar, GPS, riktig mat och varma kläder är det som ska göra att vi klarar det bättre än för 300 år sen. Jämtlandsföretaget Woolpower är snäll och bidrar med varma underställ och strumpor till oss alla. Pelle samlar en grupp och sköter all logistik. Start i Tydal, övernattning vid Essandssjön och Enan, precis som våra föregångare. Jag packar ner några kameror och tillsammans tar vi skidorna till Tydal där vi möter upp resten av gruppen. Ättlingen till Karolinernas General Armfeldt, Johan Armfelt, Pelle, Ronny, Claes, Christian, Patrik och så jag är det som tillsammans ska gå de tre dagarna över fjället. Stormen Jan drar in och med dagens pålitliga väderprognoser (jo, det har blivit skillnad på 300 år) så gör vi valet att skjuta upp turen en dag. Vi besöker Karolinermuséet på norsk sida och hinner även se lite av repetitionen av teaterpjäsen Karolinerspelet.

grupp-0301
Gruppen. Greve Armfelt, militärerna och jag.

Så är det då äntligen dags! Prognosen ser inte ut att vara något att hurra över men vi börjar gå upp längs skogssidorna. Första dagen är nästan tuffast, mycket stigning ska tas och en del deltagare sliter med skidovanan. Även pulkorna gör sig påmind. Plötsligt ser vi en Karolin längs vägen. Vi stannar och pratar, han ska gå på snöskor vägen över Ulvåtjärn och Storulvån och vidare ner till Handöl, säger han. Vi konstaterar att vi kommer vara i närheten av varandra under nattlägret och säger på återseende. Gruppen gnetar på, de kommer underkylt regn, vinden tilltar, de faller lite snö och väl uppe på fjället är det knallföre med några centimeter puder. Vi söker skydd från vinden och tar en stående lunch. Under eftermiddagen stöter vi på två andra män som går i samma ärende. Stora tunga ryggsäckar, långt avstånd mellan de två och den ene verkar lite väl sliten, tänker jag. Även dom ska slå nattläger vid Essand.

Pelle har ordnat så vi sover i den seter (norska varianten av fäbovall) som stod i området under dödsmarschen för 300 år sen. 1719 stod den på en annan plats men rovdjurstrycket och stanken av stupade mannar blev för stort så setern stod oanvänd många år. Efter ännu längre tid flyttade man setern till den plats den står idag och den är åter i bruk. Vi får en god natts sömn, äter lagad varm mat och gör oss redo för nästa etapp. Förbereder oss på ett riktigt busväder med stormbyar och snödrev under stora delar av dagen och åter igen varnas det för storm i Jämtlandsfjällen. Innan avfärd glider jag bort till Karolinen och de två (som jag uppfattade det) hemvärnsmännen vi träffat tidigare och kollar vad deras planer är. Trots erbjudandet om att sova i vårat varma tält står Karolinen fast vid sin plan att gå över höga höjder och kalfjäll. Jag och vår värd från setern Lars är bekymrade över den bristande kunskap och ofullständiga utrustning han har med sig. Ensam utan vare sig vindsäck, tält, spade eller GPS.  Hemvärnsmännen har ändrat plan och följer oss mot nästa natts läger, även om dom inte tror sig hinna lika långt.  Det blir en spännande dag konstaterar vi men nu- mot Sverige!

 

Äldstemannen Claes som gått den här vägen 10 gånger innan tar kommandot över navigeringen. I ett stabilt tempo avverkar vi kilometer efter kilometer. Vädret blir lika flurigt som väntat, korta pauser med vätska och energi intas stående. Vi är noga med att hålla ihop gruppen i den bitvis dåliga sikten. Noggrant och medvetet har vi valt att göra passager över åar och bäckar på broar även om det blir en omväg. Det dåliga isläget är inget att ta lätt på och vi vill undvika blöta omständigheter till varje pris. Enan passerar vi på sommarbron och följer kraftledningen ner mot Rundhögen. Trots att vi är i skydd av björkskogen får vi känna av hårda piskande vindar och snön som tar bort vår sikt. När jag går där i min egen värld, bara vindens dånande hörs och sikten från min enorma huva är minimal kan jag inte annat än tänka på den ensamme Karolinen. Här går jag i en trygg och stabil grupp där vi till varje pris ser efter varandra. Att gå där i de mjölkvita markerna utan GPS eller möjlighet att komma bort från vinden kan inte vara någon fröjd.

Precis när vi ska över bron stöter vi på en skoter. Vilken överraskning att få träffa Anders Hansson mitt i Karolinernas spår! Anders är mannen som skrivit två böcker om karolinerna och far runt och håller föreläsningar om ämnet. Det han inte kan om marschen är nog inte värt att kunna. Lika förvånad och glad som vi blir visar det sig att han blir när han för första gången får träffa en av General Armfeldts ättlingar.

anders johan-9951
Anders Hansson och Johan Armfelt

Med på skotern är även en fjällräddare och jag spekulerar för honom att han nog får fara ut en gång till ikväll och berättar det jag vet om Karolinen.

Vi drar vidare och når tältlägret precis i skymningen. Jag är tacksam för militärernas kunskap och erfarenhet med att sätta upp nattens hotell, ett rymligt militärtält med kamin. Vi gör upp lista för eldvakt och kvällen rullar på. Det blir varmt och jag sitter i T-shirt och myser när telefonen ringer, det är fjällräddaren som meddelar att Karolinen anmälts försvunnen och vill veta vad jag vet om hans planerade färdväg. Jag lämnar de uppgifter jag vet och vi hoppas att dom hittar honom.

talt-8683
Andra nattens hotell

Jag sitter min eldvakt till 00.00 och försöker sen sova. Efter en knackig sömn får vi veta att Karolinen är återfunnen, en lättnad att höra*.

Vi har tidig revelj och tar oss an sista dagen i mörkret. Nysnön når mig till knäna och att spåra med pulka är ingen rolig uppgift. Vi går oledat hela vägen hem till Handöl igen. Passerar storskogen, björkskogen och så stormyrarna på Storsnasens nordsida. Vi tar det säkra före det osäkra och tar bron över den öppna bäcken innan vi passerar Sump Ninas myr och tar sikte mot Oppdalsvallen. Efter all nysnö bestämmer vi oss för att ta den lätta turen sista biten- vi har trots allt över 6 mil skidande i benen nu, så vi följer den nyplogade vägkanten sista sträckan till kapellet.

Vi har fått känna på ett fostrande januariväder och kan förstå vilken enorm styrka som måste krävts av de överlevande karolinerna. Trots att vi upplevt turen som krävande konstaterar vi att riktiga kläder och säkerhetsutrustning har gjort vår tur mycket lättare att genomföra- det är skillnaden på liv och död.

Under karolinernas fälttåg hem vart nästan 4000 man kvar på fjället. Många förfrös händer och fötter som fältskären fick ta hand om när de väl kom fram. Obeskrivliga är de förluster sim Jämtland, Tröndelag och den finska armén fick utstå tiden under och efter fälttåget. Ta Hallens kompani som exempel, 136 man gav sig iväg på fälttåget, säkert en väldigt stor andel av män i bygden. Endast 10 stycken av dom kom hem igen. 126 familjer mister en son eller en far.

Väl hemma i byn, besöker vi graven där 600 människor begravdes i sviterna efter marschen. Pelle har gjort en krans som Johan lägger på graven. Vi besöker även kapellet innan resterande deltagare tar bilen söder ut och jag spänner på mig pulkan för sista gången och går hem.

*Karolinen hade gått ner sig och blivit blöt och visste inte var han var när fjällräddningen hittade honom. På eftermiddagen dagen efter ringer fjällräddningen igen. Även en av hemvärnsmännen hade gått ner sig och blivit blöt och kallade på fjällräddningen, utan att veta var de var. Jag berättade om deras ändrade planer och önskar lycka till i arbetet.  Dom hittades också av fjällräddarna och vart körda till närmsta raststuga, Endalens Vindskydd.

Mitt nästa inlägg kommer att handla om fjällsäkerhet i allmänhet och vinterfjället i synnerhet.

2 reaktioner till “Minnesmarsch för Armfeldts karoliner

  1. Vilken tur! Och vilken tur (skicklighet) att ni använde er av rätt utrustning. Vet väldigt lite om den här historiska händelsen – måste läsa på!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s