Är du redo att rädda liv?

PANIK! Stress. Kamp mot klockan. Jag känner hur de första svettdropparna rinner ner på min panna medan jag försöker att ta fram spade och sond från min ryggsäck.

”Alla slå transciever till sök läge. NU!!” ropar någon.

Några killar springer redan runt och söker området. Den som står längst fram ropar att han har fått ett signal. Alla springer till honom. Det är 2 minuter sedan snön har begravt vår kompis i en lavin. Tiden är vår fiende just nu.

”Jag ringer 112” skriker jag högt som jag kan till vår utsedda ledare. Andra började sonda terräng en nära punkten där vi fick det lägsta nummret på vår transciever – en och en halvt meter.

2 minuter 45 sekunder – vi fick ett träff med sond! Det är snabbt, tänker jag. Chansen för överlevnad stiger. Nu är det bara att gräva upp honom. Det kommer ju gå snabbt. BARA gräva. Ush. Hur fel hade jag!?! Det är inte så enkelt som man skulle önska…

Vi är 8 personer som började systematiskt gräva snö med våra metallspadar. Det går så där. Snön är packad och tung. Det går inte snabbt alls. Två killar står framme och skottar snö bakom sig. Vi, som står bakom, försöker att transportera snön ännu längre bort för att göra mer utrymme för snö för dom som står framför oss.

”Byte!!!” ropar den som står längst framme. Vi byter i klockans riktning för att den med mest energi kan ta över. Snö flyger överallt. Jag får massor direkt i ansiktet från den som står framför mig. Hon tar ingen hänsyn. Någon slår mig med spade på benet. Det gör jätteont. Men det är ingen tid att bråka eller sluta jobba. Här handlar det om livet. Inte om mina blåmärken på framsidan av skenbenet. Det känns jätteobetydligt, precis just nu.

Det är 4 minuter efter vi började gräva. Alla svettas betydligt och andas högt som under den mest krävande cirkelträningen. Min hjärtfrekvens slår definitivt mot max. Men man får inte stanna. Oavsett om att jag känner blodsmak i min mun och tappar andningen. Det går inte. Jag kan inte. Den som ligger under snön måste räddas. Den har bara några minuter på sig innan den dör. Med denna tanke samlar jag nya kraft och försätter kasta bort snö ännu snabbare.

Vi har hållt på i 6 minuter 38 sekunder när vi ser det första tecknet av kroppen. Alla börjar bli glada. Vi har honom!  Grymt bra jobbat!

Vår glädje håller inte i sig länge. Den del av kroppen som vi ser cirka en och en halv meter ner i snön är en pjäxa. Och det betyder att ansiktet är längst fram. Det ligger fortfarande under 1.5 meter snö… ”Fy faaan”, tänker jag. Nu börjar vi om. Vi måste börja gräva igen för att hitta ansiktet. Vi kan inte ge upp. Vi måste rädda honom! Medan jag gräver funderar jag samtidigt om den som ligger under snön har en luftficka, vilken kan ge honom mer syre och höja chansen för överlevnad. Om inte, då kan det bli riktigt illa eftersom han snart kommer andas koldioxid istället för syre. Det kan kväva honom.

Statistiken visar att den största chansen för överlevnad i en lavinolycka är om man räddar personen efter max. 15-18 minuter. Sedan sjunker sannolikhet kraftigt på grund av syrebrist. Om vi inte får upp honom kommande 8 minuter,  då kan det vara för sent..

Stressen stiger ännu mer. De som fortfarande har mest kraft fortsätter transportera bort snö. Nu ser vi  ett lår! Och en höft! Och det är bara lite kvar till bröst och huvud. Det är 9.25 minuter efter olyckan skedde. Vi tar hela kroppen och lyfter upp den på ett isolerande liggunderlag och täcker med vinsäck för att kämpa mot nedkylning. Vi känner ingen puls och då påbörjar vi HLR. ”En-två-tre-fy-fem,….” räknar jag högt när min kompis gör 30 kompressionen på bröst och sen 2 inblåsningar i munnen. Igen. Och igen.

Han andas! Skriker han! Klockan slår 10 minuter efter lavinolyckan. Vi har räddat honom! Det är 10 minuter sen som bestämde att vår kompis kommer att leva. 10 minuter som gick så snabbt för alla av oss på platsen. Utan den som var under snön. De minuterna är förmodligen de längsta i hans liv. Minuterna som bestämde om han kommer att leva eller inte…

Denna gång har vi lyckats. Vi har räddat ett liv. Men utan den noggranna träningen, våra nya färdigheter, kunskap, utrustning och gruppsamarbete vet vi att vi skulle aldrig kunna göra det. Om man vore ensam, då skulle det ta minst  3-4 gånger så lång tid.  Om man vore ensam, då sjunker  chansen att rädda en kompis kraftigt. Det är bara att acceptera, även om det är väldigt tungt att vänja sig vid den tanken.

Den här gången har vi däremot lyckats. Denna gång var det ”bara” en träning. En lavinutbildning som pågick i 3 dagar där vi fick massor av kunskap, information och framförallt möjlighet att kunna öva på en riktigt scenario med en docka i realistiskt storlek. Det gjorde vår träning mer realistiskt än man skulle tänka sig.

Det är en ganska konstig känsla att öva på något som man, ärligt talat, hoppas att man ska aldrig kunna behöva göra… Men sådan träning är jätteviktigt om man vill röra sig i fjällen på vintern. Fjällen är fantastiska och vi är många som vill vara där ute. Man måste bara se till att man rör sig säkert och vet hur man ska hantera olika situationer. Om du själv tycker om turskidåkning och vistelse i brantare terräng, är en investering i en lavinkurs definitivt en riktigt bra grej!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s